Då Kristus blåste på sina lärjungar och gav dem den Helige Ande och meddelade dem sin frid, var det liksom en försmak av det ymniga regn, som skulle utgjutas på pingstdagen. Jesus enpreglade denna sanning i sina lärjungars sinnen att allt efter som de fortsatte det värk, som blivit dem anförtrodt, skulle de mera fullkomligt förstå, varuti detta värk bestod och det sätt, var på Kristi rike skulle upprättas på jorden. De skulle vara vittnen för Frälsaren; de skulle vittna, vad de hade sett och hört om hans uppståndelse; de skulle upprepa de nådiga ord, som utgingo från hans läppar. De voro kända med hans heliga väsende; han var liksom en ängel, vilken stod i solens ljus, men likväl icke kastade någon skugga bakom sig. Det var apostlarnas verksamhet att framställa Jesu obefläckade karakter inför människorna, så att de kunde rätta sina liv därefter. Lärjungarna hade haft ett så nära umgänge med detta Mönster på helighet, att deras karakter i en viss grad hade blivit lik hans, och de voro just passande till att vittna om hans lära och liv för världen.