Ett märkvärdigt skådespel visar sig nu för lärjungarna. Tempelförgården, som hade blivit renad från dem, som oskärade den, uppfylles nu till av sjuka och lidande människor, varav några föras fram till Jesus i ett döende tillstånd. Dessa lidande personer känna sin stora nöd; de förstå, att de måste omkomma, om inte den stora Läkaren förbarmar sig över dem. De fästa sina bönfallande ögon på Kristi ansikte och vänta att der så se den stränghet, som de hade hört omtalas av dem, vilka lämnade templet; men de se inte något annat än kärlek och öm medlidsamhet i detta kära ansikte.