De beslöto att inte nu fordra något tecken som bevis på hans rättighet att utföra denna djärva handling i templet, utan att framlägga spörsmål och beskyllningar emot honom, som var ämnade att avlocka honom ett eller annat erkännande eller någon förklaring, varigenom de kunde fördöma honom. Sedan de omsorgsfullt hade lagt sina planer, gick de till templet, där Jesus predikade evangeliet till folket, och sporde honom, vem som hade givit honom makt till att göra dessa saker. De trodde, att han skulle svara, att Gud hade givit honom den myndighet, som han hade visat. De hade ämnat att förneka detta, om han hade påstått något sådant; men i stället för att göra detta mötte Jesus dem med en fråga, som synbarligen hörde till ett annat ämne: ”Var Johannes’ döpelse från himmelen eller från människor?” (Mark. 11: 30) De blev förlägna och visste inte, hur de skulle svara. Förnekade de Johannes sändning och dop till omvändelse, så skulle de förlora sitt inflytande över folket; ty alla erkände Johannes för att vara en Guds profet. Men om de erkände, att Johannes’ sändning var gudomlig, så skulle de bliva tvungna till att erkänna Jesus som Messias; ty Johannes hade flera gångar utpekat honom för folket och sagt: ”Se, Guds Lam, som borttager världens synd!” Johannes hade talat om Jesus såsom en person, vilkens skorem han inte var värdig att upplösa.