Himmelens Majestät stod inför denna upphöjda person utan smycken eller utvärtes anseende. Hans kläder var dammiga, hans ansikte var blekt och bar pregeln av en rörande sorgsenhet; men det fans likväl en värdighet och mildhet avtecknad däri, som stod i en märkvärdig motsats tillöversteprästens stolta inbilskhet och värdiga min. Många av dem, som var vittnen till Kristi märkvärdiga ord och gärningar i templet, erkände honom fån den tiden i sina hjärtan för att vara Guds profet. Men prästernas hat mot Jesus tilltog, allt efter som folkets känslor vände sig till hans fördel. Den vishet, varmed han undgick den snara, de satte för hans fötter, upphetsade deras känslor ännu mera, emedan det var ett nytt bevis på hans gudomlighet.