Judarna hade ofta upprepat dessa ord ur profetian, när de lärde i synagogan och använt dem på den kommande Messias: Men Jesus sammanband arvingen, som de så grymt dräpte, med den sten, vilken byggningsmännen förkastade, men som tillslut blev hela byggnadens förnämsta sten. Kristus själv var den, som hade grundlagt den judiska förvaltningen. Han själv var grunden till det härliga tempel, den motbild, som alla offren pekade framåt till. Judarna hade med synbar längtan väntat på Kristi ankomst. De skriftlärde, som var väl kända med lagens och profeternas vittnesbörd angående hans ankomst, visste i följd av det profetiska ordet, att tiden, under vilken de skulle vänta på hans ankoms till världen, hade tilländagått. Genom de liknelser, som Jesus talade till judarna, fästade han deras tankar vid profetiorna, vilka hade förutsagt just de saker, som nu skedde ibland dem. Han sökte att på alla möjliga sätt uppväcka deras samveten och upplysa deras förstånd, så att de noga kunde överväga det steg, som de stodo i begrepp att taga.