Domen över Stefanus var olaglig; men de romerska myndigheterna hade mutats med stora penningbelopp, för att inte undersöka saken. Saulus tycktes vara genomsyrad av en vanvettig iver efter, att få Stefanus prövad och avrättad. Han verkade vara vred över sin egen dolda överbevisning om, att Stefanus blev ärad av Gud under den stund, då han blev vanärad av människor. (300) Han fortsatte med, att förfölja Guds församling, fånga dess medlemmar, gripa dem i deras bostäder, överlämna dem till prästerna och rådsherrarna att fängsla och döda. Hans iver efter, att genomföra förföljelserna utgjorde rena skräckväldet för de kristna i Jerusalem. De romerska myndigheterna bjöd inte till nämnvärt, för att stoppa det hemska verket, utan bistod judarna i det fördolda, för att försona sig med dem, och säkra sig deras gunst.