Efter Stefanus’ död blev lärjungarna begränsade i sin utåtriktade verksamhet, och många av de troende, som tillfälligt hade bott i Jerusalem, drog sig nu tillbaka till sina avlägsna hem, på grund av den våldsamma förföljelsen mot dem. Men apostlarna vågade inte lämna Jerusalem, förrän Guds Ande visade dem, att det var det rätta att göra; för Kristus hade påbjudit dem att först arbeta på den platsen. Fastän prästerna och rådsherrarna förföljde de nyomvända bittert, tordes de för en tid inte gripa apostlarna, eftersom de blivit förstummade av den döende Stefanus’ vittnesbörd, och måst erkänna att deras rättegång mot honom hade skadat deras egen sak i ögonen på andra.