De präster och rådsherrar, som bevittnade denna krafts förunderliga yttrande i Stefanus’ gärning, fylldes med bittert hat. I stället för att ge efter för hans bevisföring, beslutade de sig för, att tysta hans röst, genom att döda honom. Vid flera tidigare tillfällen hade de mutat de romerska myndigheterna till att blunda, då judarna hade tagit lagen i sina egna händer, och dömt samt avrättat fångar enligt nationens seder och bruk. Stefanus’ fiender betvivlade inte, att de skulle komma undan med något sådant, utan att försätta sig själva i fara. De beslutade sig för, att i vilket fall som helst (295) ta risken, och de anhöll därför Stefanus och förde honom inför Stora Rådet för rättegång. Lärda judar från omgivande länder kallades samman, för att motbevisa den anklagades resonemang. Saulus, som hade utmärkt sig som nitisk motståndare till Kristi lära, och som förföljare av samtliga Hans anhängare, var också på plats. Denne lärde man var en av de ledande mot Stefanus. Hans vältalighet vägde tungt och han ägde rabbinernas tänkande, till att argumentera för deras sak, och överbevisa folk om, att Stefanus förkunnade en bedräglig och farlig lära.