Men Paulus felvärderade sina judiska bröders anda. Samma raseri, som utgöts över Stefanus, hemsökte nu honom själv. Han insåg, att han måste skilja sig från sina bröder, och sorg fyllde hans hjärta. Han ville gärna ha offrat livet, om det hade inneburit att de hade vunnit kunskap om sanningen. Judarna satte igång, att smida planer för hans dödande, och lärjungarna uppmanade honom, att lämna Jerusalem; men han stannade kvar där, ville inte lämna platsen, i sin iver att verka något längre för sina judiska bröder. Han hade deltagit så aktivt i Stefanus’ martyrskap, att han var högst angelägen om, att sudda ut denna fläck, genom att tydligt försvara den sanning, som hade kostat Stefanus livet. För honom var det en feghet, att fly från Jerusalem.