Men der låg stenen, som byggmästarna så länge hade förkastat. Den hade utstått luftens inflytelse så väl som solens brännande strålar utan att visa den minsta öppning eller remna. Regnet hade fallit på den, men den blev oförändrad. Byggmästarens uppmärksamhet fästades till slut på denna stora sten, och de undersökte den noga. Den hade redan bestått allehanda prov utom ett. Om den kunde utstå trycket av den tyngd, som de ämnade att pålägga den, så beslöto de tt använda den till hörnsten. Provet gjordes, och det tillfredsställde alla. Stenen antogos och fördes till det ställe, som var bestämd för den, och man fann, att den passade noga. Esaias såg i ett syn, att denna sten var ett symbol på världens Frälsare. ”Herren Zeabot, honom skolen Ni hålla helig, och han vare eder fruktan, och han var eder stärk! Då bliver han en helig tillflyktsort; men han är och en stötesten och en förargelseklippa för de två Israels hus, en snara och ett nätt för Jerusalems inbyggare. Och många av dem skola stöta sig emot den och falla och sönder krossas och snärjas och fångas.” (Esa. 8: 13: 15) Profeten ser i denna syn framåt till Kristi första ankomst, och Herren visar honom, hur Kristus skulle utstå de prövningar, som föreställdes genom behandlingen av den förnämsta hörnstenen i Salomons tempel. ”Därför säger Herren, Herren; Si, jag har i Zion lagt en grundsten, en prövosten, en kostlig hörnsten, som är väl grundad. Den som tror, hans skall inte förskräckas.” (Esa. 28: 13.)