”Ve eder blinde ledare; Ni som sägen: vilken som svär vid templet, det är intet, men vilken som svär vid guldet i templet, han är bunden därav! Ni dåraktige och blinde, vilket är då för mer, guldet eller templet, som har helgat guldet? Och: Vilken som svär vid altaret, det är intet, men vilken, som svär vid offret, som ligger däruppå, han är bunden därav! Ni dåraktige och blinde, vilket är då för mer, offret eller altaret, som helgar offret? (Matt. 23: 16-19) Prästerna uttolkade Guds bud på ett sätt, som kunde stämma överens med deras falska och inskränkta begrepp. De driftade sig att göra en noga skillnad emellan olika synder och att lära, att några var mycket mera fördömelsevärda än andra, i det de översågo med några såsom mindre väsentliga och behandlade andra synder, vilka tör hända i verkligheten var mindre, såsom alldeles oförlåtliga. De togo penningar av folket för att lösa det från dess löften, och i vissa fall översågo de med stora förbrytelser, härtill bevekta genom stora penningsummor, som den, vilken syndat, betalte dem. På samma gång fördömde dessa präster och rådsherrar andra personer mycket strängt för obetydliga fel.