Jesus hade uttalat tydliga, skarpa ord på denna dag, som gick hans åhörare tillhjärtat. Man såg visserligen inte verkningen därav strax; men sanningens frön, som såddes i folkets sinnen, uppväxte och buro frukter till Guds ära och blev medel till många själars frälsning. Efter Frälsarens uppståndelse och korsfästelse skulle de lärdomar, som han hade framställt på denna dag, återupplivas i många uppmärksamma åhörares hjärtan, som åter skulle upprepa de lärdomar, de hade hört, till nytta för kommande släkten intill världens ände. Lärjungarna var förvånade över den frimodighet och myndighet, var med deras Mästare hade förkastat de skrymtaktige fariséerna och prästerna, skriftlärde och rådsherrarna. Dessa senare kunde aldrig glömma de siste ord, Jesus talade till dem: ”Se, edert hus skall lämnas eder öde.” Dessa ord föllo med ett högtidligt allvar på deras öron och förorsakade en obeskrivlig förfäran i deras hjärtan. De sökte att visa sig likgiltiga; men frågan om, vad detta kunde betyda, kom ständigt upp i deras sinnen. En osynlig fara tycktes hota dem. Kunde det vara möjligt, att det präktiga tempel, som var nationens ära, snart skulle bliva en grushög?