Frälsaren kallade lärjungarna till sig och bad dem lägga märke till denna änkas fattigdom, och medan de stodo och sågo på henne, lyssnade hon till Mästarens beröm, som helt oväntad träffade hennes öron: ”Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade in mer än alla de andra.” (Luk. 21: 3) Glädjetårar fyllde den fattiga kvinnans ögon, då hon märkte, att hennes handling uppmärksammades och förstods av Jesus. Många skulle hava rått henne till att använda den obetydliga summa, hon hade, till sitt eget bruk hellre än att giva den till prästerna, som var så väl förförjda, och lägga den bland de många stora gåvor, som skänktes till templet. Men Jesus förstod henens hjärtas bevekelsegrunder. Hon trodde, att templets tjänst var förordnad av Gud, och hon längtade efter att göra vad hon kunde för att vidmakthålla den. Hon gjorde, vad hon kunde, och hennes handling var ämnad till att utgöra en åminnelse av henne under alla tider och att giva henne glädje i evigheten. Hennes hjärta följde med hennes gåva, som inte värderades efter sitt vanliga värde, utan efter den kärlek, som hon hyste till Gud, och det intresse i hans verk, som förmådde henne till att handla sålunda.