Frälsarens tankar vände sig nu bort från att betrakta forntiden och nutiden. Medan folket sökte att förklara, vad de hade hört och sett i överensstämmelse med ett intryck, de hade fått, och det ljus, som de hade, svarade Jesus och sade: ”Icke för min skull har denna röst kommit, utan för eder skull.” (Joh. 12: 30) Det var det sista härliga vittnesbördet om, att Jesus var Messias, Faderns tecken på, att Jesus hade talat sanning och var Guds Son. Skulle judarna vända sig bort från himmelens upphöjda vittnesbörd? De hade en gång sagt till Frälsaren: Vilket tecken visar du oss, att vi kunna se och tro? Oräkneliga tecken hade blivit givna under hela den tid, Jesus verkade; men de hade tillslutit sina ögon och förhärdat sina hjärtan, att de icke skulle bliva överbevisade. Jesu härligaste underverk, Lasarus’ uppståndelse, avlägsnade icke deras otro, utan fyllde dem med förökad ondska, och nu, då Fadern hade talat, och de icke kunde begära flera tecken, uppmjukades icke deras hjärta, och de nekade fortfarande att tro.