Hedningarna fingo ej ingå på tempelgården, der Jesus satt mitt emot offerkistan. De hade hört mycket sägas för och emot Jesus och önskade att se och höra honom för sig själva. De kunde icke komma till honom, utan voro tvungna att vänta i hedningarnas förgård. Då lärjungarna omtalade för Jesus, vad grekerna hade sagt, och att de väntade på honom, tycktes han vara fördjupad i allvarliga betraktelser och svarade dem: ”Stunden har kommit, att Människosonen skall varda förhärligad. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om vetekornet icke faller i jorden och dör, så förbliver det allena; men om det dör, så bör det mycken frukt.” (Joh. 12: 23, 24) Grekernas önskan att se Jesus bragte framtiden inför hans tankar. Judarna hade förkastat den ende, som kunde frälsa dem. De skulle snart besmitta sina händer med hans blod och räkna honom bland tjuvar och rövare. Jesus, som förkastades av Israel, anammades av hedningarna. Med glädje såg han framåt till den tid, så skiljemuren mellan judar och hedningar skulle nedbrytas och världen skulle bliva ett stort skördefält.