Sedan Jesus hade talat om sitt lidande och sin död, sade han: ”Den som älskar sitt liv, han skall mista det, och den som hatar sitt liv i denna världen, han skall bevara det till evigt liv. Om någon tjänar mig, han följe mig; och varest jag är, der skall ock min tjänare vara; och om någon tjänar mig, honom skall min Fader ära.” (Joh. 12, 25, 26) Frälsaren fordrar icke, att hans efterföljare skola gå på en väg, som han själv icke har befarit. Jesus utstod vanära och fattigdom från krubban till Golgata. Men han såg framåt över sin själskamp i örtagården, sitt förrådande, lidande och gisslande, den förnedring, som han skulle lida, då han räknades bland överträdare, och sin smärtsamma död, på korset till det härliga ändamålet med sin sändning och den ära, skulle erhålla vid Faderns höga sida, dit hans trogne efterföljare till slut skulle upphöjas med honom. Alla, som villigt hade burit Kristi kors och deltagit med honom i lidandet, förnekade sig själva och åtlydande Gud, skulle också deltaga med honom i härligheten. De som för Kristi skull hade mistat sina liv i denna världen, skulle bevara dem till det eviga livet. Det var Kristi glädje i hans förnedring och smärta, att alla hans sanne lärjungar skulle förhärligas med honom i himmelen.