Kort förut hade Jesus stått som ett kraftigt cederträd, som stod fast mod alla stormar av motstånd, som rasade mot honom. Hårdhjärtade människor, med hjärtan uppfyllda av ondska och list, bemödade sig förgäves att förvirra och överväldiga honom – utan han stod orubblig i gudomlig majestät som Guds Son. Men nu var han som ett krossad rör, som böjer sig för och nedbrytes av den rasande stormen. Några få timmar förut hade han utgjutit sin själ inför sina lärjungar med dyrbara ord, som bevisade, att han var eet med Fadern, samt överlämnade den församling, som han hade utvalt, i hans skydd och omvårdnad såsom den, vilken var iklädd gudomlig myndighet. Men nu ljödo endast kämpande rop av själsångest från honom, och han tryckte sin panna mot den kalla marken, som om den kunde giva honom lindring.