Denna gång sade han ingenting till dem, utan gick åter bort till samma ställe som förut, och dignad der ned till marken, överväldigad av mörker och förskräckelse. Guds Sons mänskliga hjärta bävade i denna prövningsstund. Det fasansfulla ögonblicket hade kommit, då världens öde skulle avgöras. De himmelska härskarorna väntade på utgången med spänd uppmärksamhet. Människans öde darrade på vågskålen. Guds Son kunde ännu undandraga sig från att dricka den kalk, som människornas synder hade bered honom. Han kunde hava torkat den blodiga svetten av sin panna och låtit människorna omkomma i deras ogudaktighet. Skulle den evige Guds Son dricka den bittra kalken av förnedring och dödsångest? Skulle den oskyldige lida följderna av Guds förbannelser för att frälsa de skyldiga? Jesu ord ljödo darrande från hans bleka läppar: ”Min Fader, som denna kalk icke kan gå från mig, med mindra jag dricker honom, så ske din vilja.”