Jesus hade varit inbegripen i ett ivrigt samtal med sina lärjungar, givande dem undervisning; men när han nalkades Getsemane försjönk h an i en förunderlig tytnad. Hans lärjungar blev förlägna och betraktade ängsligt hans anikte, i hopp om att der läsa en förklaring till den förändring, som hade kommit över deras Mästare. De hade ofta sett honom deprimerad; men de hade aldrig förr set honom så bedrövad och tystlåten. Ju närmare de kommo till örtagården, desto mera tilltog denna besynnerliga bedrövelse; men de vågade icke spörja honom angående orsaken därtill. Han vacklade under sin gång, som om han vore nära att falla omkull. Lärjungarna längtade med bekymmer att uppnå det ställe, der Mästaren plågade uppehålla sig, så att han kunde finna behövlig vila.