Ängeln drog bort; ljuset försvann, och Jesus stod allena med lugn och självbehärskning, med medan månens klara strålar upplyste hans bleka ansikte och de hjälplöse männen lågo omkring honom på marken, och lärjungarna voro så slagna med förvåning, att de kunde icke uttala ett enda ord. När Ängeln avlägsnat sig, uppstodo de romerske soldaterna och församlade sig, tillika med prästerna och Judas, omkring Kristus, som om de skämdes över sin svaghet och fruktade för, att han skulle undslippa deras händelser. Frälsaren sporde åter: ”Vem söken Ni? ”Jesus från Nazaret,” svarade de. Då sade Frälsaren: ”Jag sade eder, att det är jag. Söken Ni nu mig så låten dessa gå;” (Joh. 18: 8) och han pekade på lärjungarna. I denna förnedringens stund tänkte Jesus ej på sig själv, utan på sina älskade lärjungar. Han önskade att befria dem från vidare prövning av deras styrka.