När lärjungarna sågo, att Jesus icke frälste sig själv från sina fiender, utan tillät dem att gripa och binda sig, blevo de förtretade över, att han tillät denna olycka drabba både sig själv och dem. De hade nyss förut varit vittne till hans makt, då han föranledde hela skaran att falla till marken, och då han helade tjänarens öra, som Petrus hade avhuggit; och de visste, att om han ville, kunde han befria sig från denna mordlystna skara. De förebrådde honom för, att han icke gjorde detta, och skämmande sig över hans för dem oförklarliga betroende, lämnade de honom och flydde. Kristus hade förutsett denna flykt och hade sagt dem, när de voro i salen, huru de skulle bete sig: ”Se, en stund kommer och har nu kommit, då Ni skolen förskingras, var och en till sitt, och lämna mig allena; dock jag är icke allena, ty Fadern är med mig.” (Joh. 16, 32.)