Han avlägsnade sig ett litet stycke från sina lärjungar, dock ej längre bort, än de kunde både se och höra honom; och här föll han ned med sitt ansikte mot den kalla jorden. Han överväldigades av en förförlig fruktan för, att Gud skulle övergiva honom. Han kände, att tiden nalkades, då han skulle skiljas från sin Fader genom en avgrund av synd så bred, så djup och så mörk, att hans ande darrade vid dess åsyn. Han drog sig krampaktigt till den kalla, känslolösa marken, som om han sökte hålla sig ifrån att bliva dragen ännu längre bort från Gud. Nattens kalla dagg föll på hans nedböjda gestalt; men Frälsaren gav icke akt därpå: Från hans bleka, darrande läppar trängde sig ett bitter rop: ”Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utom såsom du.” (Matt. 26: 39)