Det var ej fruktan för de kroppsliga smärtorna, vilkan Guds Son snart skulle utstå, som förorsakade denna själsångest hos honom. Han led straffet för människornas överträdelser och darrade inför Faderns stränga blick: han var ej tillåten att använda sin gudomlig kraft till att undfly denna själsångest, utan såsom människa måste han bära människans synder och Skaparens misshag mot sina olydiga undersåtar. De han erfor, att hans förbindelse med Fadern blev avskuren fruktade han för, att han i sin mänskliga natur ej skulle bliva i stånd att uthärda i den kamp mot mörkrets furste, som förestod honom, och då komme människosläktet att bliva oundvikligen förtappad. Satan komme att vinna en avgjord seger, och jorden ville bliva hans rike. Världens synder tryckte tungt på Frälsaren, så att han dignade mot marken, och Faderns vrede, som vilade över honom till följd av dessa synder, tycktes vilja medföra döden.