Under det Frälsaren sålunda led den djupaste ångest, voro lärjungarna mycket oroliga över att se sin Mästare kämpa med en bedrövelse, som övergick all beskrivning, då han vanligen brukade vara så lugn och upphöjd; men de voro trötta och föllo slutligen i en djup sömn och läto honom kämpa allena mot döden. Efter en stunds förlopp kände Jesus behov av mänsklig medlidsamhet. Han stod upp med en smärtsam ansträngning och gick med vacklande steg till det ställe, der han hade lämnat sina medföljare; men inga medlidsamma blickar mötte honom efter hans långa kamp, ty lärjungarna sovo hårdt. Ack, om de hade vetat, att detta var den sista natt, som de tillbringade med sin älskade Mästare, medan han ännu levde som människa på jorden! Om de hade vetat, vad morgondagen ville medföra, så hade de väl knappast låtit sig övervinnas av sömnens makt.