Om sin kropps tempel hade Kristus sagt, att han kunde nedbryta det och uppbygga det på tre dagar. Hans åhörare förstodo det, som om han hade haft avseende på det judiska templet. Av allt det, som Jesus hade sagt, kunde prästerna icke finna någonting, som de kunde använda emot honom förutom detta. Romarna hade återuppbyggt och förskönat templet. De voro mycket stolta över det, såsom ett konstverk betraktad, och prästerna beräknade, att de skulle bliva mycket förbittrade, när de kunde bevisa, att denna obetydliga person hade förklarat, att han var i stånd till att uppbygga det på tre dagar, om det blev nedbrutet. På denna grund kunde alla bliva förenade, både romare och judar, fariséer och sadducéer; ty alla höllo templet i stor ära. Dessutom hade de bestuckit falska vittnen, som skulle säga att Jesus hade sökt upphetsa folket till uppror och att upprätta en ny regering. De hoppades, att detta ännu mera skulle uppväcka frukten hos romerna och hjälpa dem att uppnå det efterlängtade målet. Men då dessa vittnen blevo inkallade att vittna, voro deras vittnesbörd så svaga och självmotsägande, att de voro alldeles värdelösa. När de undergingo korsförhör motsade de sina egna vittnesbörd. Det blev klart för folket, att de beskyllningar, som man anförde mot Jesus, icke kunde bevisas. Frälsarens liv hade varit så felfritt och hans lära så ren, att de icke kunde finna någonting, som de kunde framställa på ett falsk sätt.