Från den stund, Judas förrådde Frälsaren i Örtagården, hade han icke förlorat honom ut sikte. Han väntade längtansfullt på, att han skulle uppenbara sig för sina fiender som Guds Son och omstörta deras planer och övervinna deras makt. Men då han såg, huru Jesus saktmodigt underkastade sig deras begabberier och tillät, att de förhörde och dömde honom till döden, slog hans samvete honom, och han insåg nu, vilken stor förbrytelse, han hade begått. Han hade sålt sin gudomlige Herre till att lida skam och död. Han kom i håg huru vänlig och fördragsam Jesus alltid hade varit emot honom, och hans hjärta fylldes med samvetsförebråelse och ångest. Han föraktade nu den girighet, som Jesus hade förebrått honom för, och som hade frestat honom till att sölja Frälsaren för några få silverpenningar.