Kristi blick var full av betydelse för den ångerfulle Petrus. Han förstod, att den betecknade sorg, kärlek och förlåtelse. Många ting uppstego i hans tankar, Han erinrade Frälsarens ömma medlidsamhet, hans barmhärighet och långmodighet samt hans tålamod med sina lärjungar. Han erinrade, huru Jesus hade förmanat honom: ”Simon, Simon, se, satan har begärt eder för att fålla eder såsom vete; men jag har bedt för dig, att din tro icke må varda om intet.” (Luk. 22: 31, 32) Han tänkte med förfäran på sin stora otacksamhet, son otrohet och sina eder. Han blickade ännu en gång upp i sin Mästares ansikte och såg, huru en ohelig hand upplyftes för att slå honom i ansiktet. Ur stånd att längre uthärda allt detta, skyndade han sig ut ur palatset med ett krossad hjärta. Allena lopp han åstad genom mörkret utan att bekymra sig om vart det bar. Slutligen kom han in i Getsemane gård, varest han en kort tid förut hade svit, under det Frälsaren kämpade mot mörkrets makter. Han tyckte sig se sin Herres saktmodiga ansikte, befläckad med svett och blod samt förvridet av smärta. Han erinrade med bittra samvetsförebråelser, att Jesus hade ensam gråtit och kämpad i bön, under det de, som borde hava varit honom behjälpliga i denna frestelsens stund, voro försänkta i sömn. Han ihågkom hans allvarliga förmaning: ”Vaken och bedjen, att Ni icke mån komma i frestelse.” Det som han för några timmar sedan varit vittne till, framstod åter levande för hans själ: Han såg åter Jesu tårar och hörde hans suckar. Det var smärtsamt för hans blödande hjärta att tänka på, huru han lagd den tyngsta bördan till Jesu förnedring och bedrövelse. Han föll till marken på samma ställe, der hans Mästare hade legat under sin obeskrivliga ångest och smärta.