Då Herodes såg, att Jesus utan motstånd utstod all den vanära, som lades på honom, och bevarade ett ojämförligt lugn under alltsammans, greps han av en plötslig fruktan för att denne, som stod inför honom, likväl icke var en vanlig människa. Han blev mycket förvirrad, då han såg på fångens ädle, bleka ansikte, och frågade sig själv, som denne icke var en Gud, som hade kommit ned på jorden. Jesu tystnad överbevisade konungen mera, än ord kunde hava gjort. Herodes gav akt på, att medan några av skaran hånade böjde sig för Jesus, så var det mandra som kommo fram i samma avsikt; men då de blickade i den lidandens ansikte, sågo de ett uttryck däri, som var så upphöjd, att de gingo tillbaka, fulla av skam över sin egen fräckhet. Herodes var mycket orolig, och hur förhärdad han än var, vågade han icke att stadfästa judarnas dom, och han sände därför Jesus tillbaka till Pilatus.