”Då sade landshövdingen: Vad ondt har han då gjort? Då skriade de överljudt och sade: Låt honom korsfästas!” (vers. 23) Här visade Pilatus åter sin svaghet, i det han lämnade till en rasande, upprorisk folkhop att döma Jesus. Hur sanna profetens ord voro: ”Och rätten är tillbakaträngd, och rättvisan för stå fjärran, ty sanningen fälles på torget, och redlighet kan icke komma fram.” (Esa. 59: 14) Landhövdingens ansikte blev blekt, då hanhörde detta förfärliga rop: ”Korsfäst honom!” Han hade icke föreställt sig, att det skulle gå så långt, att en person, som han flera gånger hade förklarat för oskyldig, skulle överlämnas till den allra förskräckligaste död: Han såg, huru oförsvarligt han hade handlat, då han gav denne rättfärdige mannens liv i händerna på dem, som av missunsamhet och ondska hade överlämnat honom till detta förhör. Pilatus hade tagit det ena steget efter det annat emot sitt samvetes övertygelse, i det han uräktlät att döma rättfärdigt och opartiskt, såsom han ställning fordrade, tills han varseblev, att han var nästan hjälplös, i judarnas händer.