Den romerska landshövdingen var väl van vid fasansfulla scener; ty han hade uppväxt under larm och buller av krig. Men han blev dock rörd av medkänslor för denne lidande fånge, som, föraktad och hudflängd med blödande panna och sönderslagen rygg, ändå liknade mer en konung på sin tron än en dömd förbrytare. Men hans eget folks hjärtan voro förhärdade mot honom. Prästerna betygade: ”Vi hava en lag, och efter vår lag måste han dö, ty han har gjort sig själv till Guds Son.” (vers 7.)