De falske prästerna märkte, att Pilauts var för listig för dem; de insågo, att det icke gick an att framlägga de orsaker, på vilka de grundade sin dom över Jesus. Anklagade de honom för hädelse emot Gud, så skulle Pilatus endast anse det såsom en religiös skenhelighet och missunsamhet hos prästerna, och därmed skulle han låta saken helt och hållet förfalla. Men om de hos den romerske landshövdingen kunde uppväcka en fruktan för, att Jesus var ledare i ett uppror, så skulle de uppnå sin avsikt. Upplopp och uppror bland judarna mot den romerska regeringen skedde oupphörligen; ty många påstodo, att det var i strid mot judarnas lag att betala skatt till en främmande nation. Romarna funno det vara av nöden att behandla folket mycket strängt vid sådana tillfällen, och de voro alltid på vakt för att upptäcka den minsta rörelse av detta slag, så att de genast kunde undertrycka den. Men Jesus hade alltid varit regeringen lydig. Då de listige prästerna sökte att snärja honom genom att utsända spioner, som frågade honom, om det var lovlit att giva kejsaren skatt, hade han vändt deras uppmärksamhet till kejsarens bild och överskriften, som stod på skattepenningen, och svarat: ”Given då kejsaren det kejsaren tillhörer.” Jesus hade själv betalt skatt och lärt sina lärjungar, att de skulle göra det samma.