Elia påminner folket om det långt utdragna avfallet, som har väckt Jehovas vrede, och ber dem att ödmjuka sina hjärtan och vända om till sina fäders Gud, så att förbannelsen över landet Israel kan avlägsnas. Sedan böjer han sig vördnadsfullt inför den osynlige Guden, lyfter sina händer mot himlen och ber en enkel bön. Baals präster har skrikit och dreglat och hoppat, från tidiga morgonen till sena kvällen. Men när Elia ber, genljuder inga meningslösa skrik över Karmels höjd. Han ber som om han vet att Jehova är där, som ett vittne till hans scen, en som lyssnar till hans vädjan. Baalsprästerna har bett vilt och osammanhängande. Elia ber enkelt och innerligt, och ber Gud att visa sin överhöghet över Baal, så att Israel kan ledas till att vända om till honom.