Folket på berget faller ner i vördnad inför den osynlige Guden. De vågar inte fortsätta att se upp på den eld, som blivit sänd ner från himlen. De fruktar att de själva skall förtäras, och övertygade om sin plikt att erkänna Elias Gud som sina fäders Gud, som de är skyldiga trohet, ropar de enstämmigt: ”Det är HERREN som är Gud! Det är HERREN som är Gud!” Med häpnadsväckande tydlighet ekar ropet över berget och genljuder på slätten nedanför. Till sist har Israel blivit väckt, det har ej låtit sig bedras, utan är berett att ångra sig. Äntligen inser folket i hur hög grad de har vanärat Gud. Karaktären hos baalsdyrkan står helt och fullt avslöjad, i sin kontrast till den förnuftiga gudstjänst som den sanne Guden begär. Folket erkänner Guds rättvisa och barmhärtighet då han håller tillbaka dagg och regn tills de har förts fram till att bekänna hans namn. De är nu beredda att erkänna att Elias Gud står över alla avgudar.