Man kunde tycka att Elia aldrig skulle kunna ge efter för modfälldhet eller låta sig skrämmas efter att ha visat ett så oförskräckt mod och ha triumferat så fullständigt över kung och präster och folk. Men han som hade välsignats med så många bevis på Guds kärleksfulla omsorg stod inte över mänsklighetens svagheter och under denna mörka stund lämnade hans tro och hans mod honom. Förvirrad for han upp ur sin slummer. Regnet öste ner från himlen och det var mörkt på alla håll. Glömsk av att Gud tre år tidigare hade styrt hans väg till en tillflyktsplats bort från den hatade Isebel och Ahabs efterforskningar, flydde profeten nu för sitt liv. Han kom till Beer-Sheba. ”Där lämnade han kvar sin tjänare. Själv gick han en dagsresa ut i öknen.”