Elia borde inte ha flytt undan den tjänst som var hans plikt. Han borde ha mött Isebels hot genom att be den Ende om beskydd, som hade gett honom i uppdrag att försvara Jehovas ära. Han skulle ha talat om för budbäraren att den Gud, som han förtröstade på, skulle beskydda honom mot drottningens hat. Bara några få timmar hade förflutit sedan han hade bevittnat en underbar uppenbarelse av gudomlig makt, och denna borde ha försäkrat honom om att han inte heller nu skulle bli övergiven. Om han hade stannat kvar där han var, om han hade gjort Gud till sin tillflykt och styrka, om han orubbligt hade stått upp för sanningen, skulle han ha blivit beskyddad från det onda. HERREN skulle ha gett honom en annan märklig seger genom att sända sina domar över Isebel. Det intryck som detta då hade gjort på kung och folk skulle ha banat vägen för en stor reformation.