Då Josafat stod på templets förgård inför sitt folk, utgöt han sin själ i bön, åberopade Guds löften och bekände Israels hjälplöshet. ”HERRE, våra fäders Gud”, bönföll han, ”är inte du Gud i himmelen och den om råder över alla hednafolkens riken? I din hand är kraft och makt, och det finns ingen som kan stå dig emot. Var det inte du, vår Gud, som fördrev detta lands invånare för ditt folk Israel och gav landet åt din vän Abrahams efterkommande för evig tid? De bodde där, och de byggde där en helgedom åt ditt namn och sade: ´Om något ont kommer över oss, svärd, straffdom eller pest eller hungersnöd, så vill vi träda fram inför detta hus och inför ditt ansikte, och vi vill ropa till dig ur djupet av vår bedrövelse, och du skall då höra och hjälpa´.