Gehasi, Elisas tjänare, hade under åren haft tillfälle att utveckla den självförnekelsens ande som karaktäriserade hans mästares livsverk. Det hade varit hans privilegium att bli en ädel fanbärare i HERRENS armé. Himlens bästa gåvor hade länge funnits inom räckhåll för honom. Medan han emellertid vände sig bort från dessa, hade han i stället eftertraktat den falska trygghet som världslig rikedom kan ge. Nu förledde honom hans giriga andes dolda begär till att ge efter för en övermäktig frestelse. ”Se”, resonerade han för sig själv, ”min herre har släppt iväg denne Naaman från Aram utan att ta emot vad han hade fört med sig. Så sant HERREN lever, jag skall springa efter honom och försöka få något av honom.” Alltså gav sig Gehasi iväg efter Naaman.