Efter detta fruktansvärda slag tillfrisknade aldrig det norra riket. Den svaga kvarlevan behöll de yttre formerna av sin ledning, fastän de inte längre ägde någon makt. Endast ytterligare en härskare, Hosea, skulle efterfölja Peka. Snart skulle riket utplånas för alltid. Under denna tid av sorg och betryck kom Gud fortfarande ihåg att visa barmhärtighet, och gav folket ännu ett tillfälle att vända om från sin avgudadyrkan. Under tredje året av Hoseas regering, började den gode kung Hiskia att härska i Juda och så snabbt som möjligt genomförde han viktiga reformer i tempelgudstjänsten i Jerusalem. Man förberedde en påskhögtid och till denna högtid inbjöds inte bara Juda och Benjamins stammar, över vilka Hiskia hade utnämnts till kung, utan också alla de norra stammarna. Man lät ett upprop höras ”i hela Israel, från Beer-Sheba ända till Dan, att man skulle komma och fira HERRENS, Israels Guds, påsk i Jerusalem. Ty de flesta hade inte firat den, så som det var skrivet.”