Ilbuden som sänts ut av Hiskia förde med sig budskapet ”från stad till stad i Efraims och Manasses land och ända till Sebulon.” Israel borde i denna inbjudan ha känt igen en vädjan till att ångra sig och vända om till Gud. Men kvarlevan av de tio stammarna, som fortfarande bodde inom det en gång så blomstrande norra rikets område, behandlade de kungliga budbärarna från Juda med likgiltighet och även med förakt. ”Men man skrattade åt dem och hånade dem.” Det fanns emellertid några som med glädje lät sig påverkas. ”Dock fanns det några i Aser, Manasse och Sebulon som ödmjukade sig och kom till Jerusalem, ... för att fira det osyrade brödets högtid” Vers 10-13