När Jesaja såg denna uppenbarelse av hans HERRES ära och majestät, överväldigades han av en känsla av Guds renhet och helighet. Hur stor var inte kontrasten mellan hans Skapares oförlikneliga fullkomlighet och deras syndfulla väg, som i likhet med honom själv, länge hade räknats till det utvalda folket i Israel och Juda! ”Ve mig”, utropade han, ”jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot.” Vers 5 Då han stod där, liksom i den gudomliga närvarons fulla ljus inne i det allra heligaste, insåg han, att han sådan som situationen var, skulle vara ytterst oförmögen att fullfölja det uppdrag som han kallats till, om han blev överlämnad åt sin egen ofullkomlighet och oduglighet. Men en seraf sändes för att befria honom från hans nöd och för att göra honom lämplig för hans stora uppgift. Ett glödande kol från altaret lades på hans läppar med orden: ”När nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning tagits ifrån dig och din synd är försonad.” Sedan hördes Guds röst säga: ”Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare?” Jesaja svarade: ”Här är jag, sänd mig!” Vers 7, 8