Denna yttre framgång åtföljdes emellertid inte av en motsvarande förnyelse av andlig kraft. Tempelgudstjänsterna fortsatte i sina tidigare former, och stora folkskaror samlades för att tillbe den levande Guden. Stolthet och yttre former tog emellertid ödmjukhetens och uppriktighetens plats. Om Ussia personligen står det skrivet: ”Men när Ussia hade stärkt sin makt blev hans hjärta högmodigt, till hans eget fördärv. Han handlade trolöst mot HERREN, sin Gud.” Vers 16