På Jesajas tid var mänsklighetens andliga förståelse dunkel på grund av att man missuppfattat Gud. Under lång tid hade Satan försökt leda människor till att se på sin Skapare, som om han vore upphovsmannen till synd och lidande och död. De, som han på så sätt hade lyckats bedra, tyckte att Gud var hård och krävande. De betraktade honom som den som höll vakt för att skarpt kunna gå till rätta med och fördöma syndaren, ovillig att ta emot honom så länge det fanns någon giltig ursäkt för att inte hjälpa honom. Kärlekens lag, genom vilken himlen har styrts, hade av ärkebedragaren oriktigt framställts som en inskränkning av människors lycka, ett tungt ok, som de skulle vara glada över att slippa. Han förklarade att dess föreskrifter inte gick att lyda och att bestraffningarna för överträdelse användes godtyckligt.