Påsken hade under många år inte blivit uppmärksammad som nationell högtid. Delningen av kungariket efter att Salomo hade avslutat sin regering hade fått detta att framstå som omöjligt att genomföra. De fruktansvärda straffdomar som drabbade de tio stammarna väckte emellertid i somligas hjärtan en önskan om bättre förhållanden. Profeternas väckande budskap hade också sin verkan. Genom kungliga kurirer utropades inbjudan till påskfirandet i Jerusalem nära och fjärran. ”Ilbuden for från stad till stad i Efraims och Manasses land och ända till Sebulon.” De som förde ut denna vänliga inbjudan blev som regel avvisade. De obotfärdiga vände sig likgiltigt bort. Inte desto mindre fanns det somliga, som var ivriga att söka Gud för att få en klarare kunskap om hans vilja och som ”ödmjukade sig och kom till Jerusalem.” 2 Krön. 30:10, 11