Jag sade:
Jag får inte mer se HERREN, HERREN i de levandes land.
Hos dem som bor i förgängelsen får jag inte mer se människor.
Min boning rycks upp och flyttas bort från mig som en herdes tält.
Jag har vävt mitt liv till slut som en vävare sin väv,
och han skär ner mig från bommen.
Innan dagen gått över i natt gör du slut på mig.
Jag ropar på hjälp ända till morgonen.
Som ett lejon krossar han alla mina ben.
Innan dagen gått över i natt gör du slut på mig.
Jag låter som en svala, som en trana, jag kuttrar som en duva.
Mina matta ögon ser längtansfullt mot höjden:
”HERRE, jag är betryckt, tag dig an min sak!”
Vad skall jag säga?
Han har både talat till mig och själv utfört sitt verk.
Stilla får jag nu leva alla mina år på grund av min själs bedrövelse.
HERRE, trots sådana ting lever människor,
och genom allt sådant hålls min ande vid liv.
Du gör mig frisk och låter mig leva.
Se, det som var så bittert för mig blev till nytta.
I din kärlek räddade du min själ från förintelsens grop,
ty du har kastat alla mina synder bakom din rygg.
Dödsriket tackar dig inte, döden prisar dig inte.
De som far ner i graven hoppas inte på din trofasthet.
Den levande, den som lever, tackar dig, så som jag gör i dag.
En far gör din trofasthet känd för barnen.
HERREN skall frälsa mig, och mina sånger skall vi spela
i alla våra livsdagar i HERRENS hus.
Jes. 38:10-20