Utsikterna såg ytterst mörka ut. Kungen kunde emellertid fortfarande be till den Ende som hittills hade varit hans ”tillflykt och ... starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad.” Psalm 46:1 Han ”vände sitt ansikte mot väggen och bad till HERREN: ´O, HERRE, kom dock ihåg att jag har vandrat inför dig i trohet och med hängivet hjärta och gjort det som är gott i dina ögon´. Och Hiskia grät mycket.” 2 Kung. 20:2, 3