Vid den tid då Josia började regera liksom många år tidigare, frågade sig de uppriktiga i Juda, om Guds löften till det gamla Israel någonsin kunde uppfyllas. Ur mänsklig synpunkt sett tycktes Guds syfte med det utvalda folket vara nästan omöjligt förverkliga. Tidigare århundradens avfall hade ökat i styrka under de år som gått. Tio av stammarna hade skingrats bland hedningarna. Bara Juda och Benjamins stammar återstod. Även dessa verkade befinna sig på moralens och den nationella ruinens brant. Profeterna hade börjat förutsäga den fullständiga förstörelsen av den vackra stad, där templet som byggts av Salomo stod, och där alla deras världsliga förhoppningar om nationell storhet hade sin medelpunkt. Kunde det vara så att Gud höll på att överge den avsikt han själv sagt sig ha, nämligen att befria dem som satte sin tillit till honom? Kunde de som förblev trogna mot Gud hoppas på bättre dagar, trots de långvariga förföljelserna av dem, som var rättskaffens och trots de gudlösas skenbara framgång?