Under tårar bönföll Jeremia om, att Sidkia skulle rädda sig själv och sitt folk. Under själskval försäkrade han honom om, att han inte kunde komma undan med livet, om han inte fäste avseende vid Guds råd. Alla hans tillhörigheter skulle då tillfalla babylonierna. Men kungen hade slagit in på fel väg och ville inte vända om. Han beslöt sig för att följa de falska profeternas råd och de män, som han egentligen föraktade. Det var de som gjorde sig löjliga över hans svaghet att snabbt ge efter för deras önskningar. Han offrade den dyrbara friheten i sin mänskliga natur och blev en krypande slav under den offentliga opinionen. Han avsåg inte att göra något orätt, men saknade samtidigt beslutsamhet för att djärvt kunna stå upp för det rätta. Trots att han var övertygad om värdet av de råd som getts av Jeremia, hade han inte den moraliska styrkan att lyda. Som en följd av detta gick han stadigt framåt i fel riktning.