Sedan de babyloniska drabanterna hade frigivit Jeremia från fängelset, valde profeten att dela sitt öde med den svaga kvarleva, som bestod av ”de fattiga i landet” och som lämnats kvar av kaldeerna för att vara vingårdsmän och jordbrukare. Babylonierna satte Gedalja som ståthållare över dem. Efter bara några månader blev den nyutnämnde ståthållaren ihjälslagen genom förräderi. Det fattiga folket, som hade fått gå igenom många svåra prövningar, övertalades till sist av sina ledare till att ta sin tillflykt till Egypten. Jeremia protesterade tydligt mot denna förflyttning. ”Bege er inte Egypten”, vädjade han. Hans inspirerade ord brydde man sig emellertid inte om, utan ”alla som fanns kvar i Juda, ... både män, kvinnor och barn”, begav sig till Egyptens land. ”De ville inte lyssna till HERRENS röst. Och de kom till Tachpanches.” Jer. 42:19, 43:5-7