Profetens sorg över den fullständiga vrångheten hos dem, som skulle ha varit världens andliga ljus, kommer fram i de klagovisor han har lämnat efter sig i Skriften. Han sörjer över Sions öde och över att folket förts bort i fångenskap till Babylon. Klagovisorna är ett minne av det dåraktiga i att vända sig ifrån Jehovas råd till mänsklig visdom. Mitt i undergången kunde Jeremia fortfarande betyga: ”HERRENS nåd är det att det inte är ute med oss.” Hans ständiga bön var: ”Låt oss rannsaka våra vägar och pröva dem, låt oss vända om till HERREN.” Klag. 3:22, 40 Eftersom Juda fortfarande var ett kungarike bland folken, hade han frågat sin Gud: ”Har du då alldeles förkastat Juda? Känner du avsky för Sion?” Han hade också varit djärv nog att be: ”För ditt namns skull: Förkasta oss inte.” Jer. 14:19, 21 Profeten litade fullständigt på Guds eviga avsikt att skapa ordning ur förvirring och att visa jordens folk och hela universum sina egenskaper rättvisa och kärlek. Denna rena tro ledde honom nu till att med förtröstan vädja för dem, som skulle kunna vända om från ondska till rättfärdighet.