Daniel och hans följeslagare hade av sina föräldrar fostrats till mycket avhållsamma vanor. De hade fått lära sig, att Gud skulle hålla dem ansvariga för deras talanger, och att de aldrig fick lov att hämma eller försvaga sina krafter. Denna uppfostran bevarade Daniel och hans följeslagare mot det demoraliserande inflytande, som mötte dem vid hovet i Babylon. De frestelser som omgav dem vid detta fördärvade och njutningslystna hov var starka, men de lät sig inte påverkas. Ingen kraft, inget inflytande kunde förmå dem att överge de principer, som de tidigt i livet lärt sig genom att studera Guds ord och gärningar.